13 mars – Nej jag lider inte av någon ätstörning!!

Varje vecka får jag kommentarer och privata meddelanden från er i mina sociala medier om att jag verkar leva ett så hälsosamt liv att ni får dåligt samvete över era egna liv. Det verkar till och med vara till den grad att jag provocerar er med min livstil och det här tänkte jag att vi skulle kika lite närmare på.

Först vill jag börja med att skriva att vi inte ska jämföra oss med varandra rakt av. Mina styrkor och svagheter är bara mina och ni kanske bollar med helt andra utmaningar i vardagen. Det som är lätt för mig kan vara svårt för dig och tvärtom. Livet är inte heller en tävling utan en gåva som vi måste förvalta så som passar oss bäst.

Om vi fokuserar på det ni verkar reagera mest på, min träning. Jag förstår att alla inte har tid att träna så mycket och ofta som jag. Sen gör det kanske inte saken sämre att jag älskar min löpning otroligt mycket och inte ens ser det som fysisk träning utan verkligen bara som ett rent nöje. I löpningen hittar jag glädje, kraft och energi som jag sen tar med mig och använder när jag stöter på mina personliga utmaningar. Lägg därtill alla andra pass, vare sig det är på gymmet med Wille eller om det är yoga hemma i garderoben. För mig är löpningen en livstil och skulle jag inte kunna springa på några dagar (som nu när Johan var borta) känns mitt liv inte komplett.

Många verkar tro att jag bara vill hålla mig i form och gå ner i vikt men ni kunde inta ha mer fel. Att jag är smalare nu än för ett år sedan beror bara på att jag satsar hårdare och tar löpningen på större allvar. För att kunna springa snabbare än jag gör nu måste jag vara så lätt som möjligt utan att tappa viktiga muskler. Jag får ofta höra att jag är; tunn, mager, anorektisk m.m, men så ser inte jag på saken. Dessutom är det helt sjukt att det skulle vara okej att kommentera min kropp bara för att jag ligger på ett lägre BMI. Ingen går väl fram med liknande kommentarer till någon som är av modell större?

Ni som läst ända hit, fundera lite på varför ni ens bryr er om hur jag (eller andra) ser ut. Är det egentligen er ensak? Troligen är det inte det och även om ni bara kommenterar av omtanke så är det faktiskt så att jag inte bett om den heller. Jag mår bättre än någonsin och är inte intresserad av att svara på frågor kring mina matvanor eller min träning för att försvara mig. Men jag ska också ärligt berätta att jag har en historia med krånglig relation till mat. Jag har precis som många andra unga tidigare brottats med osunda kroppsideal. Men det är också min ensak och inget jag vill prata om med vem som helst. Jag kan dock göra ett undantag för alla er som löser den här personliga serien om ni vill. Kommentera gärna om ni skulle vara intresserade av ett personligt inlägg om mina år med en ständig kamp på den, enligt mig, perfekta kroppen.

2 kommentarer

  1. Helt rätt det du skriver! Varför tror sig människor ha rätten att kommentera ens kropp JUST när man är smal? Jag har vägt 125kg och INGEN kommenterade min kropp (förutom när man var liten och överviktig då..) men när jag kämpade mig ner till otroliga 65kg (gick alltså ner en hel människa i vikt 😅) så sa de flesta någonting; du ser anorektisk ut, nu räcker det väl med viktnedgången, jag känner inte igen dig längre, du har blivit perslnlighetsförändrad var några av kommentarerna. Jag ifrågasatte alltid dessa personer med en motfråga; VARFÖR sa du ingenting mär jag var som störst?? DÅ om någonsin borde du väl varit orolig för min hälsa/vikt? Och ja, jag är personlighetsförändrad pga att jag nu äntligen älskar mig själv efter att ha levt med ett självhat första gången i mitt liv – duger inte det så kanske vi inte ska umgås mer..! Jag slutade sedan röka och gick upp 20kg och blev sedan gravid och gick upp ytterligare 10. Idag är jag ”mellanstor” eller vad man ska kalla det, varken smal eller tjock, så de enda kommentarerna från vänner och bekanta nu är att jag är fin. Men jag känner ändå att en 10kg till skulle kunna få lämna denna kropp, men jag hetsar inte över det – alls. Och bryr mig inte längre vad folk tycker och tänker. Min familj är vad som betyder något, och min man är fantastisk som alltid stått vid min sida, vare sig jag vägde 125 eller 65 – han har alltid bekräftat mig och älskat mig oavsett, eftersom han älskar personen jag är, inte min vikt! Och dedär med löpning; löpare är i regel smalare än ”normen” just för att löpning bränner kalorier som tusan, plus som du själv skriver; man måste vara lätt för att löpa/slå personliga rekord osv. Jag tycker detta inlägg var ett av de bästa jag läst av dig (är en trogen daglig läsare ☺️) så bra att du tar upp sådana här saker, för är inte det viktigaste att man själv är lycklig? Nu blev det ganska långt men hoppas du orka läsa hela 😂 Kramar till dig och din fina lilla familj! ❤️

    1. John Valencia

      Hej Yenni,

      Tack för fina ord och för att du delade din historia. Så starkt av dig att kämpa igenom upp och nedgångar, men kroppen klarar mer än vi tror. Precis som du skriver handlar livet om att finns lycka och mening och jag blir glad av att läsa att du har en familj och en man som stöttar dig. ❤️

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *