29 Mars – Bara mina närmsta vet när jag fyller år!!

Rubriken är en sanning med modifikation, grejen är dock den att man inte via mina sociala medier kan utlösa när jag fyller år. Anledningen till det är för att jag verkligen avskyr alla dessa opersonliga gratulationer i alla flöden. Missförstå mig rätt, jag gillar att bli firad men bara av människor som minns och bryr sig. 2019 är det inte för mycket begärt att en vän ska kunna sätta en egen påminnelse och inte förlita sig på sociala medier.

Jag har många gånger blivit utan gratulationer på grund av denna ”diskretion” men det gör mig faktiskt inget. Eller jo jag blev riktigt besviken när jag fyllde 30 och ett par lite för nära vänner helt tappade bort det. Det är dock historia nu och vi har gått vidare. Det tog ett tag som ni förstår i och med att jag är så långsint men till slut förlät jag dem. Dock glömde den ena av dem min födelsedag året därpå igen och vi är faktiskt inte vänner idag, men på grund av helt andra anledningar.

Genom åren har jag haft ”vänner” jag umgåtts med i flera år som aldrig verkar ha reflekterat över att vi inte en enda gång firat min födelsedag. Det är ingen hemlighet vilket datum det är jag fyller, jag tänker bara inte påminna när dagen är här. Troligen har jag dessutom sagt det till alla någon gång men de har säkert tänkt ”jag blir påmind av Facebook när det är dags”.

Men om ni ska vara ärliga tycker ni att det känns lika härligt att få 372 grattis på Facebook som om någon skickar ett sms eller kanske till och med ringer dig? För mig är ett personligt grattis ett tecken på att någon lägger ner lite tid och omsorg på en vän. I dessa stressiga digitala tider är allt med eftertanke uppskattat…iallafall hos mig!

Personerna i bilden har inget med texten att göra!

 

28 mars – Jag hatar när folk slösar min tid!!

I min personlighet är det inbyggt att alltid respektera andra och deras tid. Det här är jag lika noga med oavsett om det är en vän eller en yrkesman. Jag kommer inte för sent och jag uppskattar inte heller när andra gör det. Det fanns en tid när jag kunde ha avslutat en vänskap för ett par sena ankomster men idag är jag lite mer förstående, kanske för att jag har familj och vet hur livet kan ”hända” även när det inte passar.

Jag har dock märkt är att jag fortfarande blir fruktansvärt irriterad, på gränsen till förbannad, när någon är sen. Jag har pratat med min psykolog om detta och han har bett mig att utmana mig själv på den här punkten, men jag kan verkligen inte se vitsen med att jag ska lära mig att uppskatta avbokningar eller förseningar. Är det inte bättre att vi alla skärper oss istället och gör vårt bästa?

Idag hände det mig igen och jag märkte hur arg jag blev även om jag gillar personen i fråga mycket. Men att sitta och väntan på någon som blir senare och senare är frustrerande och beteendet är respektlöst till och med oacceptabelt. Det är som att den enes tid skulle vara värd mer än den andres.

I vintras fick jag också ett minde utbrott på Karolinska när vi fick vänta nära 50 minuter i ett väntrum utan leksaker och när det väl blev vår tur skulle Miriam tydligen bara få ett emblaplåster sen skulle vi vänta drygt 60 minuter till innan provtagning. Inget av detta kommunicerades innan besöket för då hade vi ju kommit förberedda så jag tappade humöret direkt. Det kändes också som slöseri med min tid. Men ingen är perfekt och jag kämpar vidare med mina svagheter och jag hoppas ni gör detsamma. Trevlig helg!

 

27 Mars – Följ med på en vanlig dag i mitt liv !!

Idag tänkte jag bara helt enkelt berätta vad jag gjorde igår så ni får en tydlig bild av hur mina dagar kan se  ut. Ni vet ju redan att jag är hemma med Miriam men ändå försöker jobba. Men jag vet att många av er inte riktigt förstår hur det går till när jag just jobbar så här kommer det:

Dagen började 05.30 med att Miriam vaknade och tyckte att vi skulle gå upp. Efter lite mys i sängen så blev det frukost följt av ett bad. Sen kom barnvakten som skulle vara med henne idag när jag hade lite att beta av. Jag har hittat en toppenkvinna som är med Miriam de stunder jag behöva göra saker hon inte vill vara med på och det känns underbart att veta att hon är i trygga händer.

9.30 var det event tillsammans med Cool DermaUpplandsgatan 58 vid Odenplan. Ni som följer mig på Instagram vet att jag varit på en hel del behandlingar där och är så nöjd. Idag var det fokus på deras produkter och hur vi ska jobba med aktiv hudvård hemma själva. Otroligt spännande och viktigt ämne, så inget går fel.

Efter eventet följde jag med Johan och hans kollegor till kontoret på en kaffe innan jag hastade vidare mot nästa event som var en lunch med Dyson med Prat PR. Idag fick vi se och känna på deras färska nyheter i form av luftrenare och dammsugare. Som förälder till lilla Miriam handlar stora delar av dagen år att städa och plocka upp. Med den här superlyxiga dammsugaren blir det så mycket roligare.

Efter detta event hittade jag en liten lucka för en kaffe på JoeKungsgatan innan jag begav mig mot Polhem PRSveavägen för att kika på löparskor från Saucony. Jag fick springa på ett löpband med kameror som filmade alla vinkar och sen kikade vi tillsammans på mitt löpsteg. Jag måste säga att jag blev väldigt glad ock förvånad av den fina feedbacken. Tydligen har jag ett utmärkt löpsteg och en nästintill perfekt hållning. Alla timmar på gymmet med Wille har verkligen betalat sig. Just Wille fick faktiskt beröm i sin frånvaro för att min bålstyrka och rörligheten i höftböjarmuskeln var så bra. En liten läxa fick jag dock med mig och det var att flytta fram vikten så jag får isättningen mer under mig och inte framför. Det kommer skona mina knän och rygg vilket lät bra.

Efter det här var min jobbdag klar så jag passade på att snöra på mig mina vanliga löparskor och sprang åtta kilometer i eftermiddagssolen. Allt flöt på otroligt bra och det visade senare att det var mina snabbaste åtta kilometer någonsin. Jag älskar verkligen att springa men just nu ska jag försöka minska lite på det för att spara mina knän. I måndag var jag hos min naprapat Pär som sa att jag borde komplettera med cykel eller simning för att avlasta så jag ska försöka få in det också.

Efter löpningen var det dags att återförenas med Miriam som var hemma och lekte för fullt. Vi gick till affären och köpte middag för vi skulle vara hemma själv, Johan var tvungen att jobba sent. Vid 20.00 omsade vi båda i hennes lilla säng men jag klättrade ur och satte mig och skrev detta inlägg och tittade på några avsnitt av Hem till gården som jag älskar.

Det här var en ganska vanlig dag i mitt liv just nu. Många dagar är jag bara med Miriam men för att visa mer av min ”jobbsida” så valde jag att låta er följa med mig just igår. Hoppas ni gillade det här inlägget också.

 

26 Mars – Jag glömmer aldrig!!

Ni som läste inlägget om mitt efternamn vet att jag haft en lång konflikt med mina farföräldrar som pågick i nära tio år. Vad kan vi utläsa av detta? Jo att jag är en envis och långsint jäkel. I perioder har jag haft så svårt att glömma en konflikt att det har tagit över helt. Jag har dock blivit mycket bättre på detta och i skrivande stund har jag inte många pågående konflikter. Bland annat så bröt jag isen med en gammal uppdragsgivare för ett par veckor sedan när han tågade fram till mig inne på Åhléns, detta trots att vi var allt annat än vänner senast vi sågs för omkring ett år sedan. Oftast har konflikterna dykt upp i just jobbsammanhang men eftersom jag är ensam i mitt företag så har jag ingen att börja irritera mig på. Det har nog bidragit till att konflikterna lyser med sin frånvaro nu för tiden.

Men nu är det inte bara konflikter jag inte glömmer utan jag är också duktig på nummer, namn och ansikten. Jag skulle ganska enkelt kunna säga till någon exakt vart och när vi sågs första gången även om det var som barn. Det är nästan som om jag placerar vissa händelser i ett stort kartotek någonstans långt bak i huvudet och jag är alltid redo att plocka fram informationen när det behövs.

Något jag dock är otroligt dålig på är att memorera saker på begäran, det fungerar inte alls. Jag tror att grejen för mig är att utveckla en relation till något eller någon och sen spara allt tillsammans, på så sätt handlar det mer om känslor än bara att minnas. Hur är ditt minne?

 

25 mars – Den när min fröken förnedrade mig inför hela klassen!!

Vi har pratat lite om hur jag löste det här med gymnasiet men vi har inte gått in så mycket på hur jag hade det i grundskolan. Jag tänkte lyfta lite på locket och ge en summering av mina första nio skolår.

Allt började på en liten liten ort som heter Mantorp och många känner igen den på grund av trav-  och/eller motorbanan. För mig är det bara ett ställe jag bott på och jag har ganska neutrala minnen därifrån.

När jag började ettan på Häggarpsskolan kunde jag redan läsa och skriva. Enligt min mamma hade jag ett stort intresse för just detta och var girig när det kom till lärande. Under de första åren i skolan arbetade jag snabbt och flitigt. Vi skulle kunna säga att jag var den där jobbiga ungen längst fram som ständigt räckte upp handen och kunde svaret på alla frågor. De teoretiska ämnena var verkligen min hemmaplan och jag briljerade. Men när vi kom till det praktiska och kreativa var det totalstopp! Jag minns särskilt en händelse i andra klass när min bildlärare Ann-Mari Melin (ja det här ska hon faktiskt ha) var missnöjd med en flugsvamp jag målat och visade upp teckningen för hela klassen och hånade mig för att jag målat så fult. Sen knölande hon ihop min teckning i papperskorgen och det krossade verkligen mitt hjärta. Jag stannade till och med kvar efter lektionen för att plocka upp den för jag ville visa mamma. Samma Ann-Mari informerade mig även vid ett annat tillfälle att det var slöseri med skolans resurser att låta mig skriva i deras block för att jag skrev så fult. Vem säger så till en åttaåring? Där och då blev hon skrivstilshäxan för mig och jag skulle absolut känna igen henne om jag såg henne idag. Att jag är långsint kan vi prata mer om i ett senare inlägg.

Jag fortsatte dock kämpa på och hade mer framgång på mellanstadiet (som det kallades då) ända fram till mina föräldrar beslutade att vi skulle flytta. Jag var helt förkrossad och inte det minsta intresserad av att flytta de tre milen från Mantorp till Motala. Men vad kan en elvaåring ha att säga till om? Inte mycket i det här fallet och tur var nog det för flytten gick kanon. Jag hamnade i en rätt stökig klass när jag började sexan på Skolgårda skola i Motala. De flesta kände varandra sedan många år så för mig blev det en kamp att hitta rätt vänner vilket tog en del energi från själva skolarbetet. Lagom till sommarlovet hade jag hittat min plats och jag kände mig redo att satsa igen när jag nu skulle börja högstadiet och bli stor på riktigt…

..men när hösten kom och alla hade vuxit en så där femton centimeter (utom jag) insåg jag snabbt att det inte var coolt att vara bra i skolan. Efter ett par MVG:n och VG:n förstod jag att det var tuffare att ”bara” få godkänt och sen beklaga sig över att läraren var ”dum i huvudet”. Jag blev helt förvirrad men klev in i leded och blev därefter också ”precis godkänd”. Nu fick jag plötsligt en massa tid över, för jag behöver ju inte anstränga mig längre. Då insåg jag hur roligt det vara att förstöra för alla andra eller kanske bara hänga i kafeterian hela dagarna. Tyvärr så tappade jag greppet om mig själv och blev riktigt busig. Jag argumenterade med lärarna om allt och ingenting och var verkligen (ö)känd på skolan. Mot slutet gick det så långt att ett par lärare krävde min mammas närvaro för att jag skulle få komma på lektionerna, vilket var ett krav för att få det där godkända betyget jag behövde för att få söka något gymnasium.

Stackars mamma fick alltså lägga tid på att sitta och ”vakta” mig på vissa lektioner när hon egentligen hade massor av annat att göra på dagarna, som att jobba. För egen del hade jag fullt fokus på att bli framröstad till skolans prins (gammal tradition) som alltid utsågs i samband med julledigheten och därför hade jag inte tid att vara på lektionerna. Jag bedrev ju kampanj! Nu visade sig att jag var duktig även på det för när julgalan gick av stapeln blev det mycket riktigt undertecknad som till tonerna av ”Last Christmas” fick gå upp och ta emot kronan. Där och då betydde det allt, idag hade jag nog satsat lite mer på betygen.

Men som ni kunnat läsa så kom jag ändå in på ett program och hamnade senare på Karlslunds Förskola som blev min första kontakt med arbetslivet. Min väg har inte varit spikrak och den har absolut varit lite stökig, mest på grund av mig själv. Men idag sitter jag här och är nöjd och stolt över mitt liv. Skolan är otroligt viktig, jag säger inget annat, men det finns andra vägar att nå sina mål bara du bestämmer dig!

 

24 mars – Mitt liv som eldsjäl!!

Nu när vi närmar oss slutet på den här månaden tror jag ni börjar lära känna mig på riktigt. Idag tänkte jag berätta om ett parallellt spår i min karriär, nämligen mitt ideella arbete.

Jag har aldrig varit en föreningsmänniska och som barn idrottade jag högst sparsamt. Men 2002 bestämde mina föräldrar att jag skulle börja jobba på en fritidsgård två kvällar i veckan för att komma ifrån att bara hänga på stan. Så på dagarna var jag på förskolan (som ni läste om i senaste inlägget) och  onsdagar och torsdagar även på fritidsgården som faktiskt låg precis bredvid.

Första kvällen jag var på fritidsgården träffade jag kvinnan som var ansvarig och fick en genomgång av hur arbetet med barnen såg ut. Den här kvinnan (Anneli) som var i ålder med mina föräldrar visade sig vara en underbar människa som kom att bli en otroligt viktigt person under mina sista tonår. Hennes barn blev som mina syskon och jag spenderade nästan all min lediga tid hos hennes familj. Idag är hon en av mina bästa vänner och vi hörs och ses så ofta vi kan.

Vid sidan om fritidsgården hade vi också sommarkollon för barnen åren 2002 – 2004. Vi åkte till Gränna/Visingsö och Kolmården samt på en dramatisk tur på Göta Kanal med Kung Sverker. Fritidsgården tillhörde föreningen Borens IK och både jag och Anneli vara med och arbetade med i stort sett alla föreningens event och åtaganden. Otroliga minnen som jag bär med mig för livet!

Efter det här tog jag en paus från det ideella men tog upp det i september 2010 när jag blev volontär hos Plan International här i Stockholm. Jag började vara där vid sidan av mitt jobb hos Hugo Boss och tog mig från city till Hammarby Sjöstad ett par halvdagar i veckan. När jag blev butikschef fanns inte längre tiden men i samband med att jag blev utköpt sommaren 2012 kom jag tillbaka på heltid. Tydligen gjorde jag ett ordentligt intryck för i november blev jag anställd och då hade jag hunnit med en hel del upptåg.

Att jobba utan betalning kan vara ännu mer tillfredsställande än att få lön. Det är en enorm drivkraft att ensam eller tillsammans med andra få brinna för frågor och jobba för förändring eller vad det nu må vara. Jag kan verklige se tillbaka på allt det ideella och stolt säga att det bidragit till den jag blivit. Tack till alla som jobbat med mig och varit med och jobbat för en god sak.

 

Oriflame NovAge – Wrinkle Smoothing Eye Cream

Märke: Oriflame NovAge

Produkt: Wrinkle Smoothing Eye Cream

Pris: 219 kronor

Storlek: 15 ml

Inköpsställe: se.oriflame.com

Produkttyp: Återfuktande ögonkräm

Bedömning: Denna ögonkräm har jag fått som ett produktprov från Oriflamebutiken på Stureplan här i Stockholm. Just den här ingår i en serie som heter [ecollagen] och hör till Oriflame NovAge. Det är många olika serier att ha koll på och jag hade fullt sjå att hitta rätt på hemsidan. Jag rekommenderar er därför att ta hjälp för att hitta rätt produkt för just dig.

Fuktionen är fukt och den jobbar mot rynkor, fina linjer, mörka ringar och de där otäcka svullnaderna som kan bildas under runt ögonen. I krämen finns bland annat koffein som ger antioxidantskydd mot UV-strålning och jobbar även med kollagenet. I toppen finns en applikator i form av en stålkula som svalkar i samband med applicering. Du kan med fördel förvara den i kylen för boostad effekt.

Jag tycker att den har varit härlig och kändes skön mot huden. Personligen gillar jag inte att applicera med den hårda rollern då den känns för mycket mot benen runt ögonen. Därför har jag tryckt ut krämen och sen applicerat med fingrarna, men det går lika bra.

Betyg: 8/10

 

23 Mars – Varför jag inte gick gymnasiet!!

2001 var det dags för mig att göra mina gymnasieval och precis som många andra var jag rätt så stressad över detta. Att som femtonåring göra ett så stort och avgörande val är pirrigt. Jag hade inte jättebra betyg och bodde i en liten stad så utbudet var snålt. Efter att ha pratat med vår SYV Ibrahim så blev det inte direkt lättare. Jag var till och med inne på att gå ett extra förberedande år på Individuella programmet för att slippa ta tag i detta. Men mamma sa att det inte var nödvändigt eftersom jag hade godkända betyg.

Till slut när jag hört mig för lite vad andra skulle välja så blev det Barn & Fritidsprogrammet som jag ändå tyckte lät ganska kul. Jag hade också hört att det var ”slappt” och vilken skoltrött tonåring skulle inte nappa på det?

Augusti 2001 var det dags för ett nytt kapitel i livet och jag klev in genom dörrarna till Vätternskolan. Vi fick redan första veckan reda på att vi under hösten skulle ut på praktik på förskolor och ombads börja tänka till vad vi ville få ut av veckorna. Jag fick panik och tänkte att jag minsann inte ville vara bland snoriga småbarn. Men det visade sig vara obligatoriskt så det var bara att tugga i sig.

I samband med höstlovet var det dags för praktiken och jag skulle vara på en lokal förskola där jag bodde. Redan första dagen insåg jag att jag skulle älska att vara med barnen och även personalen (speciellt min handledare Sara) var toppen. Jag blev så väl mottagen att jag aldrig kom tillbaka till skolan efter dessa veckor.

Eller ja det är inte helt sant. Jag tog ett möte med skolledningen och vi jobbade fram en individuell läroplan som byggde på praktik med vissa inslag av teori. Jag kom till skolan för prov och praktiska ämnen men resten av tiden spenderade jag med barnen på Karlslunds förskola avdelning Lunden och senare Ängen.

Våren 2004 tog mina klasskompisar studenten men jag dök aldrig upp utan hade fullt upp med att skiljas från barnen. Efter terminen skulle jag sluta och välja vad jag ville göra med mitt liv. Det visade sig bli ICA Maxi och resten vet ni redan om ni hängt med i bloggen.

Med detta inlägg vill jag säga att även om samhället säger att vi ”måste” plugga så finns det alternativ. Du kan hitta att eget sätt att utbilda dig och idag är möjligheterna fler. Tänk bara allt digitalt som inte ens fanns då. På tal om det känns det väldigt kul att jag genom sociala medier kan hålla kontakt med både barn och föräldrar jag kom i kontakt med under de här fina åren. De har alla bidragit till min personliga utveckling och resa i livet ❤️

 

22 Mars – Bjud in ditt barn till ditt liv!!

Att ta med sig sitt barn på egna aktiviteter kan ibland kännas svårt, på gränsen till omöjligt. Vi bestämde oss redan tidigt för att ha med Miriam på allt för att hon skulle vänja sig vid nya människor och miljöer och det har vi aldrig ångrat.

Igår skulle vi träffa några vänner och äta middag och vi bestämde oss lite spontant för att gå ut och äta istället för att bara hänga hemma. Johan hade bokat bord på Esperanza till strax efter 20. Sist vi var ute åt vi också lite senare och Miriam då somnade i vagnen på väg till restaurangen. Igår höll det på att bli samma visa men hon klarade sig och kunde sitta med medan vi åt. Lagom till desserten började hennes blinkningar bli längre och längre så då flyttade jag henne till vagnen där hon somnade på tre minuter.

Hade vi inte vant henne vid att vara med hade nog detta blivit en stressig kväll men nu är hon så van och satt glatt med och åt av vår mat och tittade på en rysk tomte på Youtube. Det är inte helt självklart att ett barn sitter still i tre timmar utan så mycket som ett gnäll, men Miriam klarar det för hon är van och känner sig delaktig.

Precis på samma sätt gör vi om jag behöver gå på ett möte eller event och behöver ha henne med. I början var det kämpigt men allt slit lönar sig och idag njuter hon av att vara runt andra människor och kan både springa runt och sitta still om så krävs. Jag minns inte vem som gav oss tipset men jag är otroligt glad att vi valde den vägen för nu kan jag kombinera rollen som pappa med ett rikt socialt liv utan att oroa mig för hennes humör eller glädje. Men om sanningen ska fram så trivs vi nog båda bäst på lekland, det belönar vi oss med mellan varven.

 

21 Mars – Så här bröt jag mina ovanor!!

Jag tror att i stort sett alla jag känner har ovanor, vissa värre än andra. En del ljuger eller kommer ständigt för sent medan andra slarvar med sin hygien eller har problem med sin självbild. Jag är inte bättre jag, men har jobbat aktivt med mina ovanor och kunnat lägga en del bakom mig. För att kunna göra det behöver du först identifiera ovanan och acceptera att du har den, sen kan du börja jobba med den. Att leva i förnekelse tar dig aldrig framåt.

De två ovanor som jag är mest stolt över att ha fått kontroll över är rökningen och alkoholen. Vi betar av dem en och en:

Rökningen började jag med i tonåren och höll på med till jag var 20. Då slutade jag tvärt och det var inte det minsta jobbigt. Först var det totalstopp sen började jag tillåta mig så kallad ”feströkning”. Senare började jag acceptera rökningen i samband med minsta droppe alkohol vilket medförde att jag drack lite varje dag och egentligen rökte igen. När jag flyttade till Stockholm och började jobba inom retail rökte nästan alla mina kollegor och jag trappade snabbt upp, det blev som små betalda raster. När jag 2012 började jobba på Plan International blev det ett väldigt smygande för där rökte nästan ingen och då valde jag att ligga väldigt lågt. 2015 fyllde jag 30 och i samma veva valde jag att sluta igen. Märkligt nog gick det lika bra även denna gång, jag vaknade en lördag morgon och bara valde att inte röka mer och det har jag inte heller gjort sedan dess. Jag är också ganska säker på att jag aldrig mer kommer hålla i en cigarett. Efter att jag slutade blev min liv något helt annat och jag har självklart aldrig ångrat detta beslut en enda sekund.

Sen har vi alkoholen. I tonåren drack jag nog som de flesta andra och har nog egentligen gjort hela tiden. Men under perioder då jag gått på många event blev det kanske för ofta även om mängden per kväll inte vara så anmärkningsvärd. Jag anser mig inte någonsin haft problem eller druckit mer än jag borde men min gamla PT Pär (som nu är min naprapat) utmanade mig våren 2013 att testa en månad utan alkohol. Envis som jag är valde jag att satsa på ett helt år. Trots att jag inte längre drack var jag ute precis som tidigare och fick se Stockholms nattklubbar helt nykter, en både festlig och märklig syn. Efter mitt nyktra år gick jag tillbaka till att dricka alkohol igen och det funkade hur bra som helst. Men förra året efter en pressresa till södra Frankrike kom jag hem och insåg att jag nog borde ta mig en funderare kring alkoholen igen och den här gången baserat på min kropp och framförallt min hud. Det är ju allmänt känt hur mycket kalorier vi dricker i form av alkohol, men många kanske glömmer vad alkoholen gör med vårt utseende. I vanlig ordning slutade jag tvärt och drack inte en enda droppe förrän på nyår då jag och Johan tog varsitt glas för sakens skull.

Jag skulle inte säga att jag har slutat med alkohol för gott men jag har dragit ner på den för att lämna plats för min träning och hälsa. Jag mådde jättebra innan men mår ännu bättre nu. Jag vill med det här inlägget inspirera er att fundera över era ovanor och det kan vara precis vad som helst. Vill ni göra en förändring så är det fantastiskt men vill ni inte så är det okej också. Var och en bestämmer över sitt liv men det skadar aldrig att testa att bryta en ovana, det sägs ju dessutom att det bara ska ta 21 dagar!